Om en tradition som ibland är lika viktig som själva maten.
När jag flyttade till Sverige var det många saker som förändrades. Mattiderna, tempot, vardagen. Men det var en annan sak som jag inte tänkte på förrän långt senare. Hur länge man sitter kvar vid bordet efter att maten är slut. I Spanien har den stunden till och med ett eget ord. Sobremesa. Och det säger kanske en hel del.
Vad är egentligen sobremesa?
Sobremesa börjar egentligen när maten är slut, tallrikarna är toma, ingen är längre hungrig. Men ingen verkar ha bråttom. Istället börjar ofta den del av måltiden som många tycker allra bäst om. Man pratar, skrattar och fortsätter umgås. Kanske kommer kaffet fram. Någon tar en liten kaka eller bara ett glas vatten. Och plötsligt har det gått en timme utan att någon ens har tänkt på det. Det är just det som är sobremesa. Det betyder förstås inte att varje måltid följs av en lång stund runt bordet. På vardagarna har de flesta jobb, skola och andra saker att göra. Men även om samtalet bara varar några minuter innan man dukar av och går vidare med dagen, finns ofta den där lilla stunden kvar. Kanske är det just därför ordet sobremesa är så svårt att översätta. Det beskriver något som många människor säkert känner igen, men som inte har ett eget ord på samma sätt i Sverige.
Det handlar inte längre om maten
Jag tror att det fina med sobremesa är att maten inte längre står i centrum. Nu handlar det om människorna runt bordet, om samtalet, om att ingen verkar ha särskilt bråttom. För mig är det en av de saker som bäst beskriver den spanska kulturen. Inte vad man äter. Utan hur man delar tiden tillsammans.
Naturligtvis är inte varje sobremesa lång eller fantastisk. Precis som överallt annars finns det samtal som tar slut snabbt och familjesammankomster som känns lite väl långa. Men när människor trivs tillsammans och ingen har bråttom därifrån uppstår ofta den där speciella känslan som är så svår att översätta. Och kanske är det just den känslan som ordet sobremesa försöker beskriva.
Mina längsta sobremesas är fortfarande de vid jul
Om det finns en tid på året då sobremesan verkligen får ta plats så är det under julen. När lunchen är slut är det sällan någon som har bråttom därifrån. Först kommer kaffet. Sedan kanske julgodiset. Någon tar fram en kortlek och plötsligt har det gått flera timmar. Det pratas, skrattas och spelas kort. Ibland känns det nästan som om lunch och middag flyter ihop till en enda lång dag tillsammans.
Jag tror faktiskt att det är just de stunderna som många kommer ihåg längst. Skratten, samtalen, kortspelen och känslan av att ingen hade särskilt bråttom någonstans. Och samtidigt ska man nog vara ärlig. En riktigt bra sobremesa handlar inte bara om maten eller tiden, utan om sällskapet. De bästa vill man aldrig ska ta slut. De sämsta… där börjar man plötsligt titta lite för ofta på klockan.
Finns det bara efter lunch?
Egentligen inte. Jag har faktiskt märkt att vi gör något liknande hemma hos oss, även om det inte alltid sker efter lunch. På vardagarna går frukosten ofta snabbt. Alla ska till jobbet eller skolan. Men på helgerna händer något annat. Vi äter frukost tillsammans och när vi egentligen skulle kunna resa oss från bordet sitter vi ofta kvar länge. Vi pratar, planerar helgen, barnen berättar om något de tänker på och plötsligt har frukosten blivit mycket längre än själva måltiden. Jag vet inte om man kan kalla det sobremesa men känslan är precis densamma.
På restaurang märks det också
Sobremesa finns inte bara hemma. I Spanien lever det också på restauranger och barer. Ibland så länge att servitören försiktigt kommer fram och frågar: ”Vill ni ha kaffe?” ”Ska det vara något mer?” Inte alltid för att sälja mer. Ibland handlar det nog mest om att visa att måltiden börjar gå mot sitt slut. Det är inte ovanligt att nästa gäster redan väntar på ett bord. Och kanske är det en av anledningarna till att man ibland får vänta lite längre på en restaurang i Spanien. Inte för att maten tar lång tid. Utan för att många tycker om att sitta kvar en stund efteråt.
Har svenskar också en motsvarighet?
Ju längre jag har bott i Sverige, desto mer har jag funderat på en sak. I Spanien finns ordet sobremesa, men finns det egentligen något liknande på svenska? Jag har faktiskt inte hittat något ord som beskriver just den stunden när maten är slut, men samtalet fortsätter av sig självt. Jag är däremot ganska säker på att själva känslan finns här också. Jag har suttit kvar länge runt bordet med svenska familjer och vänner många gånger. Det som får mig att fundera är snarare om stunden har samma plats i kulturen – och om det finns ett ord för den. Ibland har jag till och med undrat om jag själv har suttit kvar lite för länge. Kanske har jag fortfarande den där spanska känslan av att samtalet får fortsätta så länge ingen reser sig. Eller så har ingen annan tyckt det alls. Det vet jag faktiskt inte. Men det är just sådana små kulturkrockar som får mig att fundera.
Vad tycker du? Finns det en svensk motsvarighet till sobremesa? Och skulle du kunna tänka dig att sitta kvar så länge på en restaurang i Sverige?
Så vad är egentligen sobremesa?
Det är stunden då ingen längre är hungrig, men ingen vill att måltiden ska ta slut. Kanske är det därför ordet är så svårt att översätta. Det beskriver inte bara vad som händer efter en måltid. Det beskriver också hur viktigt själva stunden tillsammans kan vara.
Spanien på riktigt förklarar
Sobremesa: Den tid man sitter kvar vid bordet efter maten för att prata, dricka kaffe och umgås. För många är den lika viktig som själva måltiden.
”Ska vi ta en kaffe?”: I Spanien betyder den frågan ofta mycket mer än bara kaffe. För många är det början på en lång stund tillsammans runt bordet.
Baraja española: Den traditionella spanska kortleken. I många familjer plockas den fram efter maten när samtalen övergår i kortspel.
Sobremesa handlar egentligen inte om hur länge man sitter kvar vid bordet. Den handlar om att ingen riktigt vill att stunden ska ta slut.
